kometregnet: november 2011

men det är så det ska vara, det är så vi vill ha det nu, det är så det ska vara.

försöker lova mig själv med förhoppningar om att det blir bättre. det blir det väl?
blivit fylld av så mycket vackra ord de här dagarna. komplimanger för att jag fortfarande lever. jag lever! är det inte fantastiskt ibland? och jag skall skriva en bok, det har jag lovat mig själv. av alla löften till mig själv jag någonsin brutit, så skall jag inte förstöra detta.

14:15
0 Comments

Jag brukade ha en röst, någonting att säga.

♈

Men lycka är när man står i kön till kassan i en butik och på radion börjar kärleken väntar spelas. Lycka är ett publikhav och socker strömmandes från scenen och bakåt, långt långt bak, runt jorden och tillbaka igen. Lycka är att gråta till mannen i den vita hatten och minnas att - shit. ni räddade mitt liv en gång, två gånger, flera hundra jävla gånger. Men jag dansar och sjunger inte med ett blödande hjärta och är det så här det känns att vara tom, att sakna, att inte ha någonting att vara ledsen över men ändå vara det, så varför återvänder jag alltid?; och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit.

I.
En katt på axeln och promenader jag skulle tagit tidigare, innan det blev mörkt och jag blev rädd -

II.
I femton minuter brast mitt hjärta, det sprack och gick sönder. Tårarna rann, snoret rann och jag stod där och låtsades att det blåste. Att det var storm. Det kanske det var också, inombords. Och det blåste och det var kallt, men det blåste inte så mycket som jag ville. Inte tillräckligt. Och det var kallare än döden, drog tröjärmarna ner över händerna och musiken sprängde i öronen. Aldrig någonsin tystnad. Bara musik.

I femton minuter var mitt hjärta trasigt, delat i miljontals bitar och jag satt där med tårarna rullande över ögonfransarna och över kinderna och under hakan och ner i handflatorna på mina händer i knät. Jag torkade mig med tröjärmen och de runt omkring mig tittade åt olika håll och överallt och jag tittade mest rakt fram. De tittade inte på mig.

Jag antar att det är vinter nu. Vinter utan snö, men fortfarande vinter. För kylan, den smyger sig in i håret, lite som frost och den smyger in i lungorna, så plötslig och så dum, jag antar att jag inte vill förstå att;

hösten,
den
är
över
nu och alla är tusen mil bort och lungorna andas så fruktansvärt kall luft och det gör ont, alltihopa -

I femton minuter var jag nära döden av smärta. Sedan plockade jag upp mina skärvor och limmade ihop dem med minnen och framtidsdrömmar.

20:25
0 Comments

flyktinstinkt + flygplan

November 2011

och ibland längtar jag fortfarande efter ny stad, till och med ett nytt land och nytt namn.
och jag har aldrig hört hemma här.
flyktinstinkt

jag vet, men förlåt, jag är inte enkel.

17:56
0 Comments

CAMERA LENS

Januari 2010

Rakade huvudet och kände mig fri, för första gången. Men jag längtade efter ny stad, nytt liv, på sätt och vis var jag lika fri som jag är nu, med alla dessa möjligheter men utan ork till att leva. Någonstans här kände jag mig fulast i världen och någonstans här lärde jag mig att älska. "Jag behöver någon som kan läsa mina tankar när jag själv inte har modet att tala." Någonstans här fann jag henne. Eller var det långt innan? Jag kan inte minnas.

Juli 2010

För andra gången i mitt liv, inom loppet av ett halvt år, fick jag stå i ett publikhav med tårarna rullandes ner för kinderna med mina vackra barndomshjältar på scenen, låtar som socker och M strömmandes ur så små människor med så stora hjärtan.

Men jag saknade och jag gjorde ont och illa och hon var inte vad hon en gång varit. Trodde att det aldrig var för sent att ändra och gå tillbaka, men nu - ett och ett halvt år senare - är ingenting vad det var, men det gör ingenting. För jag längtar efter snö för första gången i mitt liv, det är ett bra tecken.

// VÄNTAN ALLTID DENNA VÄNTAN - FRÅN VITT - TILL GRÅTT - TILL SVART //

Augusti 2010

Och plötsligt bodde jag där. Här, kanske. Rökte cigarett efter cigarett och jag har aldrig varit så rädd som då. Jag bodde ensam och snart väntade en ny skola. Första skoldagen på en ny skola. Den kom och gick och jag trodde att livet skulle bli misär, men efter en vecka, två kanske, så var det den finaste klassen i världen.

Fyra fantastiska år med min Elin. Elin, elin, utan dig, vilken grå värld. Vi må vara udda, kanske inte passar bra med andra, men med varandra är vi som handen i handsken.

Näst sista dagen i augusti längtade jag hem och tillbaka till malung. Jag ska försöka sluta tjata om det. Men jag saknar er verkligen."

September 2010

I början av september blev jag ensam. Riktigt ensam. Åtminstone kändes det så. Jag började leta efter en vän, och bara några dagar senare, den 16 september, rullar mammas bil in på gården. Gråtandes kramar jag om henne av ren lycka, för på passagerarsätet bredvid sitter MIN fina, alldeles underbara kattunge. Det räckte med en blick och jag visste att hon var fantastisk. Min Vega.

"Längtar till måndag. Vill pierca mig. Vill ha Emma och Martin här. Vill ha alkohol och fest och roligt. Vill att skolan vara över och jag vill resa. Jag vill gå långa promenader mitt i natten tillsammans med kärleken. Jag vill testa något nytt. Vill skratta och lita på mina känslor, chansa och inte ångra någonting någonsin. Utmana mig själv, ta bilder och senare i livet uppskatta minnena som finns till dem. Önska mig något när klockan är 11:11, kyssa en alldeles underbar främling, dansa och sjunga i underkläderna, lära mig av det förflutna.Skaffa fler vänner och fördjupa relationerna till de jag redan har. Aldrig må dåligt, läsa böcker, spara ut håret.
Jag vill ha den bästa tiden i mitt liv innan det är dags att bli vuxen och lära sig ansvar på riktigt och aldrig mer kunna vara som ett litet barn igen."
Jag gjorde aldrig någonsin som jag ville och nu ångrar jag det.

*

Jag återkom så många gånger till oss att jag till slut inte visste om jag fanns utan dig. Existentiell undran och förundran över att jag fortfarande levde. Vart fanns du när jag behövde dig? Lyckligt lottad att jag på något plan ändå lyckades.