ibland slår det mig hur otroligt rörd jag blir av vissa människor. människor som på något sätt tilltalar mig har jag väldigt svårt att släppa, nästan til öden grad att den blir en glorifierad obsession. men samtidigt som jag vet att detta kan vara otroligt jobbigt och påfrestande både för mig och andra så är jag tacksam att jag ibte är tillräckligt känslokall för att inte kunna tänka att människor är speciella och fina. och eftersom dessa människor oftast på något vis är ganska lik mig själv så verifierar jag även mig själv och min dåliga självbild.
det händer ibland att jag inte förstår mig på människors handlingar. fina varelser som väcker min uppmärksamhet, som får mig att vilja ha mer. men som sedan av oförklarliga anledningar sedan säger stopp, det räcker. på grund av detta har jag distanserat mig från människor ganska mycket och tagit på mig ett lager människa som inte känns som mig själv. för att det alltid tycks vara som så stt jag ibte är tillräcklig. och jag vet det själv. jag vet att jag är otillräcklig ibland, jag vet att ibland, eller ganska ofta, är jag såpass intensiv att människor går omvägar för att de inte orkar prata med mig. och det gör egentligen ingenting, tror jag. jag tycker om att vara intensiv, det ger mig ett intensivt och spännande liv. något värt att minnas. det jag inte är okej med dock är när människor börjar håna mig, skratta åt mig och prata strunt om mig bakom min rygg. jag önskar att människor vågade vara såpass raka att de kunde ta det med mig personligen.
jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt. jag har saker att säga, men det mesta är svårt att säga rätt. eller över huvud taget. försöker bara få igång mitt skrivande lite igen, för att kunna ventilera. ord är bra på det viset.
det händer ibland att jag inte förstår mig på människors handlingar. fina varelser som väcker min uppmärksamhet, som får mig att vilja ha mer. men som sedan av oförklarliga anledningar sedan säger stopp, det räcker. på grund av detta har jag distanserat mig från människor ganska mycket och tagit på mig ett lager människa som inte känns som mig själv. för att det alltid tycks vara som så stt jag ibte är tillräcklig. och jag vet det själv. jag vet att jag är otillräcklig ibland, jag vet att ibland, eller ganska ofta, är jag såpass intensiv att människor går omvägar för att de inte orkar prata med mig. och det gör egentligen ingenting, tror jag. jag tycker om att vara intensiv, det ger mig ett intensivt och spännande liv. något värt att minnas. det jag inte är okej med dock är när människor börjar håna mig, skratta åt mig och prata strunt om mig bakom min rygg. jag önskar att människor vågade vara såpass raka att de kunde ta det med mig personligen.
jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt. jag har saker att säga, men det mesta är svårt att säga rätt. eller över huvud taget. försöker bara få igång mitt skrivande lite igen, för att kunna ventilera. ord är bra på det viset.
- 00:40
- 0 Comments