- 00:12
- 0 Comments
har så motstridiga känslor. hur kan jag älska någon jag hatar, bara för att jag inte kan få hen? eller kan, jo, men egentligen inte vill. jag vet verkligen inte vad det är som händer inom mig just nu men jag håller på att utkämpa ett krig. är så utmattad, så trött, så jävla dödstrött på att kämpa. orkar knappt ta ett endaste steg till i rätt riktning men jag vet att så länge jag fortsätter kämpa så kommer det alltid, alltid lösa sig. hur ledsen jag än är och hur många slag i magen jag än måste ta. metaforiskt talat, alltså.
fick idag nyheter som jag vet kommer underlätta, men även göra saker och ting svårare. jag vet nu varför jag inte klarat skolan, jag vet nu varför det är så svårt för mig att lyckas hålla en röd tråd i allt jag gör, och jag vet nu varför jag aldrig någonsin klarar av att göra sådant som känns tråkigt. jag har alltid velat mer än jag klarar av, eftersom jag alltid önskat att jag ska klara av sådant som egentligen borde vara självklart. sådant som en gång i tiden fick mig att spinna och gå igång. att skriva var en av de sakerna. jag vet inte riktigt vad som hände men någonstans på vägen mellan ungdom och vuxen så tappade jag det. ord var det enda jag hade, och när jag tappade det, lusten och motivationen, så kändes det som om jag tappade allt. hah. istället fann jag bild. jag lät pennan styra vart mitt sinne skulle föras och sedan dess har jag inte slutat. förrän nyss. inget jag ritar blir riktigt bra, och varje penseldrag eller pennstreck känns krystat.
jag hoppas att jag ska finna något. något nytt. ett sätt för mig att uttrycka mig på igen, något som inte känns krystat och svårt. jag har alltid varit en väldigt kreativ person, någon som varit tvungen att få utlopp för sina känslor på något vis. vad det varit har egentligen inte spelat så stor roll, så länge det har känts rätt.
vet inte riktigt vart jag ville komma med allt det här. mitt ex har funnit någon annan och det krossar mitt hjärta lite grann. samtidigt som jag vet att det aldrig skulle fungera mellan oss så vill jag försöka om och om igen bara för att veta att han ska finnas där. men jag vet att jag inte kan göra så. jag vill inte såra, inte mig själv men allra minst honom.
och jag har idag fått konstaterat att jag har add (adhd fast huvudsakligen koncentrationssvårigheter) och det känns så jävla läskigt. läskigt på ett bra sätt. äntligen, som sagt, vet jag varför jag inte klarade skolan. osv.
läskigt är bra. att ha ont i hjärtat kan vara bra. det gör en mer ödmjuk, även om det mest känns som att jag skulle behöva en hel hög av lite glädje just nu. och en kram. eller jättemånga.
hejdå.
fick idag nyheter som jag vet kommer underlätta, men även göra saker och ting svårare. jag vet nu varför jag inte klarat skolan, jag vet nu varför det är så svårt för mig att lyckas hålla en röd tråd i allt jag gör, och jag vet nu varför jag aldrig någonsin klarar av att göra sådant som känns tråkigt. jag har alltid velat mer än jag klarar av, eftersom jag alltid önskat att jag ska klara av sådant som egentligen borde vara självklart. sådant som en gång i tiden fick mig att spinna och gå igång. att skriva var en av de sakerna. jag vet inte riktigt vad som hände men någonstans på vägen mellan ungdom och vuxen så tappade jag det. ord var det enda jag hade, och när jag tappade det, lusten och motivationen, så kändes det som om jag tappade allt. hah. istället fann jag bild. jag lät pennan styra vart mitt sinne skulle föras och sedan dess har jag inte slutat. förrän nyss. inget jag ritar blir riktigt bra, och varje penseldrag eller pennstreck känns krystat.
jag hoppas att jag ska finna något. något nytt. ett sätt för mig att uttrycka mig på igen, något som inte känns krystat och svårt. jag har alltid varit en väldigt kreativ person, någon som varit tvungen att få utlopp för sina känslor på något vis. vad det varit har egentligen inte spelat så stor roll, så länge det har känts rätt.
vet inte riktigt vart jag ville komma med allt det här. mitt ex har funnit någon annan och det krossar mitt hjärta lite grann. samtidigt som jag vet att det aldrig skulle fungera mellan oss så vill jag försöka om och om igen bara för att veta att han ska finnas där. men jag vet att jag inte kan göra så. jag vill inte såra, inte mig själv men allra minst honom.
och jag har idag fått konstaterat att jag har add (adhd fast huvudsakligen koncentrationssvårigheter) och det känns så jävla läskigt. läskigt på ett bra sätt. äntligen, som sagt, vet jag varför jag inte klarade skolan. osv.
läskigt är bra. att ha ont i hjärtat kan vara bra. det gör en mer ödmjuk, även om det mest känns som att jag skulle behöva en hel hög av lite glädje just nu. och en kram. eller jättemånga.
hejdå.
- 00:20
- 0 Comments
blir så ledsen på mig själv för att jag inte förstår att jag inte tycker om dig. jag vill inte vara med dig, men bara för att du pratar om att vara fri och få ligga runt och du kommer aldrig träffa någon som mig, alla utom de sista orden får mig att vilja vilja vilja. hur sjukt är inte det, efter allt? efter alla lögner du gav mig och alla känslokalla ord. ädnå så saknar jag dig när jag inte kan få dig. hur jävla dum i huvudet är jag inte? efter allt detta?
jag kan liksom inte skylla på dig heller, jag vet inte om det handlar om att du försöker spela med mig, eller om du fortfarande ljuger för mig. eller om jag ljuger för mig själv. fattar verkligen inte hur jag kan vara så skadad på djupet att jag faller gång på gång hur ogärna jag än vill.
vi har gjort varandra så illa, kanske jag dig allra mest ändå? om jag inte hade träffat dig hade jag kunnat fortsätta gå runt och vara dum och låtsas som om allt vore fint. det vore så jävla vackert att kunna låtsas. istället står jag här ensam och det är ju jag själv som gör mig så jävla ensam. så djupt inrotade mönster att det är så svårt att försöka fylla dem igen.
jag vet inte ens längre. varje gång jag tror att jag börjar bli bättre faller jag tillbaka.
jag kan liksom inte skylla på dig heller, jag vet inte om det handlar om att du försöker spela med mig, eller om du fortfarande ljuger för mig. eller om jag ljuger för mig själv. fattar verkligen inte hur jag kan vara så skadad på djupet att jag faller gång på gång hur ogärna jag än vill.
vi har gjort varandra så illa, kanske jag dig allra mest ändå? om jag inte hade träffat dig hade jag kunnat fortsätta gå runt och vara dum och låtsas som om allt vore fint. det vore så jävla vackert att kunna låtsas. istället står jag här ensam och det är ju jag själv som gör mig så jävla ensam. så djupt inrotade mönster att det är så svårt att försöka fylla dem igen.
jag vet inte ens längre. varje gång jag tror att jag börjar bli bättre faller jag tillbaka.
- 22:54
- 0 Comments
jag vill ju egentligen inte erkänna det, eftersom det skulle innebära att jag erkänner för mig själv att även jag gjorde fel. jag skulle behöva erkänna för mig själv att jag är så långt ifrån den där tiden då min själ ska vara läkt och hel och inte längre full av sårskorpor. jag borde nog försöka inse det snart, att det som hände inte var mitt fel och att jag kanske inte behöver gå runt och vara rädd och arg. men samtidigt så är det kanske lättare så.
egentligen känns det inte så mycket. mest om nätterna kanske, när mörkret och jag lämnas ensam. jag hade glömt hur det kändes att bli kramad av ett mörker som kan krama hårdare än allt annat. men du vet, till slut kommer en till en punkt i livet då en inte orkar gråta längre. mitt i en panikattack så tar tårarna bara slut och en blir apatisk. det är lättare så ibland. det är lättare att stänga av gråten och finna ilskan, för att en över huvud taget ska orka armbåga sig fram.
jag måste hitta något att skrika och slåss över, och jag vet inte än om jag insett att det är mig själv. kanske är jag på väg dit, kanske fattar jag någon jävla gång att allt handlar om mig. kanske inte för alla andra, men för mig. eller kanske har jag blivit alldeles för egoistisk eller kanske orkar jag för helvete inte bry mig längre. för ångesten att vara bland människor och att faktiskt vara fel, och att bli kritiserad, blir för mycket. jag vill inte bry mig längre. låter bli att göra det från och med nu. eller kanske för länge sedan.
ett övergrepp är svårt att hantera.
egentligen känns det inte så mycket. mest om nätterna kanske, när mörkret och jag lämnas ensam. jag hade glömt hur det kändes att bli kramad av ett mörker som kan krama hårdare än allt annat. men du vet, till slut kommer en till en punkt i livet då en inte orkar gråta längre. mitt i en panikattack så tar tårarna bara slut och en blir apatisk. det är lättare så ibland. det är lättare att stänga av gråten och finna ilskan, för att en över huvud taget ska orka armbåga sig fram.
jag måste hitta något att skrika och slåss över, och jag vet inte än om jag insett att det är mig själv. kanske är jag på väg dit, kanske fattar jag någon jävla gång att allt handlar om mig. kanske inte för alla andra, men för mig. eller kanske har jag blivit alldeles för egoistisk eller kanske orkar jag för helvete inte bry mig längre. för ångesten att vara bland människor och att faktiskt vara fel, och att bli kritiserad, blir för mycket. jag vill inte bry mig längre. låter bli att göra det från och med nu. eller kanske för länge sedan.
ett övergrepp är svårt att hantera.
- 23:13
- 0 Comments