blir så ledsen på mig själv för att jag inte förstår att jag inte tycker om dig. jag vill inte vara med dig, men bara för att du pratar om att vara fri och få ligga runt och du kommer aldrig träffa någon som mig, alla utom de sista orden får mig att vilja vilja vilja. hur sjukt är inte det, efter allt? efter alla lögner du gav mig och alla känslokalla ord. ädnå så saknar jag dig när jag inte kan få dig. hur jävla dum i huvudet är jag inte? efter allt detta?

jag kan liksom inte skylla på dig heller, jag vet inte om det handlar om att du försöker spela med mig, eller om du fortfarande ljuger för mig. eller om jag ljuger för mig själv. fattar verkligen inte hur jag kan vara så skadad på djupet att jag faller gång på gång hur ogärna jag än vill.

vi har gjort varandra så illa, kanske jag dig allra mest ändå? om jag inte hade träffat dig hade jag kunnat fortsätta gå runt och vara dum och låtsas som om allt vore fint. det vore så jävla vackert att kunna låtsas. istället står jag här ensam och det är ju jag själv som gör mig så jävla ensam. så djupt inrotade mönster att det är så svårt att försöka fylla dem igen.

jag vet inte ens längre. varje gång jag tror att jag börjar bli bättre faller jag tillbaka.