har så motstridiga känslor. hur kan jag älska någon jag hatar, bara för att jag inte kan få hen? eller kan, jo, men egentligen inte vill. jag vet verkligen inte vad det är som händer inom mig just nu men jag håller på att utkämpa ett krig. är så utmattad, så trött, så jävla dödstrött på att kämpa. orkar knappt ta ett endaste steg till i rätt riktning men jag vet att så länge jag fortsätter kämpa så kommer det alltid, alltid lösa sig. hur ledsen jag än är och hur många slag i magen jag än måste ta. metaforiskt talat, alltså.

fick idag nyheter som jag vet kommer underlätta, men även göra saker och ting svårare. jag vet nu varför jag inte klarat skolan, jag vet nu varför det är så svårt för mig att lyckas hålla en röd tråd i allt jag gör, och jag vet nu varför jag aldrig någonsin klarar av att göra sådant som känns tråkigt. jag har alltid velat mer än jag klarar av, eftersom jag alltid önskat att jag ska klara av sådant som egentligen borde vara självklart. sådant som en gång i tiden fick mig att spinna och gå igång. att skriva var en av de sakerna. jag vet inte riktigt vad som hände men någonstans på vägen mellan ungdom och vuxen så tappade jag det. ord var det enda jag hade, och när jag tappade det, lusten och motivationen, så kändes det som om jag tappade allt. hah. istället fann jag bild. jag lät pennan styra vart mitt sinne skulle föras och sedan dess har jag inte slutat. förrän nyss. inget jag ritar blir riktigt bra, och varje penseldrag eller pennstreck känns krystat.

jag hoppas att jag ska finna något. något nytt. ett sätt för mig att uttrycka mig på igen, något som inte känns krystat och svårt. jag har alltid varit en väldigt kreativ person, någon som varit tvungen att få utlopp för sina känslor på något vis. vad det varit har egentligen inte spelat så stor roll, så länge det har känts rätt.

vet inte riktigt vart jag ville komma med allt det här. mitt ex har funnit någon annan och det krossar mitt hjärta lite grann. samtidigt som jag vet att det aldrig skulle fungera mellan oss så vill jag försöka om och om igen bara för att veta att han ska finnas där. men jag vet att jag inte kan göra så. jag vill inte såra, inte mig själv men allra minst honom.

och jag har idag fått konstaterat att jag har add (adhd fast huvudsakligen koncentrationssvårigheter) och det känns så jävla läskigt. läskigt på ett bra sätt. äntligen, som sagt, vet jag varför jag inte klarade skolan. osv.

läskigt är bra. att ha ont i hjärtat kan vara bra. det gör en mer ödmjuk, även om det mest känns som att jag skulle behöva en hel hög av lite glädje just nu. och en kram. eller jättemånga.

hejdå.