just ikväll saknar jag det vi hade då. att du hatade mig och jag längtade efter dig och dina ord jättejättemycket. jag saknar ditt sätt att tro att du var överlägsen mig, fast, då var du ju det. men jag visste att egentligen ägde jag världen. jag saknar ditt sätt att tipsa mig om musik jag egentligen hatar men som jag lärde mig tycka om bara för att jag ville tycka om samma saker som du. hela min musikstil blev en annan även efter vårt sista hejdå. du brukade kalla mig lilla duva och det var något som berörde mig på djupet, att få bli en synonym med en vacker fri vit fågel. jag såg mig själv flyga ovanför dig i en dröm, vakande, rädd för att tappa bort dig. någon gång gjorde jag det också, jag minns bara inte riktigt när.

kanske var det när nykterheten slutligen kom och slog mig hårt i ansiktet, med en smärta som sved länge länge.

kanske mest saknar jag att vara så jävla besatt av någon, att vara psykotisk, att sakna, att känna något mer än tristess.