Jag saknar. Självklart. Självklart saknar jag, varenda sekund av min vakna tid. Men jag har insett att jag är ganska lycklig. Lycklig som har fått gå igenom så otroligt mycket strunt och skit. Mer lycklig över att jag tagit mig ut ur varenda upplevelse efter den andra. Tre steg bakåt, fyra steg fram. Ni har egentligen ingen aning. Jag är ju lätt att bli bästa vän med, men svår att VARA bästa vän med. Och det gör väl ingenting. Förtroende borde inte vara helt gratis. Är det inte så man vet att det är äkta? Att förtjäna förtroende. Och det är inte förrän då jag släpper in ordentligt. Så ni har ju egentligen ingen aning. Lika glad var jag ändå, men gladast var nog räven, ni vet.

Jag saknar mycket och mången, men jag försöker att inte sörja. Det händer av en anledning. Man glider isär och ibland har man inte möjlighet, eller det inte är rätt tid - för att älska. För många mil som skiljer, för olik kultur. Men att avstånd inte kan stoppa mig från att älska, det är ett faktum jag inte kommer ifrån. Så självklart. Det är mänskligt att sakna. Ibland även ganska bra.

Såklart. Som om en atombomb var det enda som nu befann sig inom min bröstkorg, redo att explodera. Den fanns ju där, hela tiden. Som en liten varningsklocka, till att börja med. Men att det kändes så hårt att jag föll från toppen. Ner, ner, ner, Krash boom pang, liksom. För dig. Inte för att jag var dödskär i dig. jag bara insåg - lite till - vem jag är. Varenda dag. Du hjälpte mig med detta. Just för att jag föll för dig. Kraschade. Men jag reste mig igen.