Någonstans på vägen mellan förr och nu råkade jag tappa mina ord. Språket fastnade i hjärnbalken, sekunder innan det nådde mina fingrar. Över hårda knapptangenter lät jag alltid hjärtat gå till spillo, eller själen som slogs i spillror som nysnöad diamantmark under mina fötter. Hur limmar man ihop glassplitter av en krossad vision? Lät handen snudda kinden för att känna om det känns och nästan bedrövad över resultatet lät jag blicken falla ner. Man kanske borde lära sig det där med att distansera för att bara slippa men en öppnad hjärtedörr är så förbannat tung att stänga.